jag kommer ihåg första träningen för gymnastiken som om de vore igår... jag va fyra år då och så stört glad över att jag kom in i gruppen...
jag va så himla nervös att jag skulle misslyckas. redan då hade mina knän krånglat.. träningarna gick och även åren, jag insåg att de va något jag verkligen ville satsa på. volterna blev svårare, jag blev vigare och allt blev så mycket större. mina handleder gick nästan sönder efter alla försök på att sätta den där flickisen... jag klarade de tillslut och skulle få tävla i de. jag misslyckades på tävlingen, handleden rök och hade uppehåll i ett halvår. började igen, tog de lugnt de första träningarna men ville inte ge upp. min ryggrad blev sne. men fortsatte för jag ville verkligen det. jag tränade varje dag. töjde mig själv tills jag grät. en träning hoppade mitt knä urled. asså fyfan har aldrig lidit så mycket... åkte till akuten, dom drog mitt knä rätt. de gick några dagar och fick tid hos en doktor. han berättade att de va bäst att jag slutade så att de inte skulle bli värre. de va som att allt rasade ihop. alla drömmar jag hade framför mig bara försvann. 7 års kämpade för ingenting.
runt 2 år senare hittade jag något nytt. dans. något så sjukt roligt. något som är mer än bara en sport. något man kan visa känslor med. få fram ord med. de har liksom en betydelse. jag började dansa. tog de inte jätte seriöst i början, gjorde de mest för att de va kul.
men nu de senaste året har jag satsat mer och mer. verkligen kämpat för att komma någonstans. glömde bort mina knän. och nu kom de ifatt mig. och de visste jag skulle hända men trodde att de skulle ta ett tag... men jag tänker inte sluta. jag ska nå mitt mål denna gången.

det jag vill komma fram till är att det finns alltid lite hopp. oavsett hur de ser ut. så ge inte upp, tro på dig själv och att du klarar de. för då är de stor chans att du faktiskt gör de!
never stop :)